lördag 31 maj 2008

Alltid Stures fel

Det är inte lätt med relationer och att bo ihop. Jag älskar ju matte och husse men det är inte lätt att stå ut med dem alla gånger. De sköter sig ganska bra, de håller sig ju rena och så. Det jobbiga är att de inte förstår att jag faktiskt är vuxen nu, jag är ju över ett år. De ska hela tiden bestämma över mig, Sture hit och Sture dit och Sture gör det och aj, aj, aj, så får man inte lov att göra...

Jag vill att de ska förstå att jag kan bestämma över mig själv. Jag ska få göra precis vad jag själv vill. Det är så en relation ska se ut, jag litar på att du kan tänka och göra bra alldeles själv och du litar på mig, och frågar om hjälp när det behövs. Att lita på varandra. Det är jätteviktigt. Det ska inte spela någon roll vad man säger, den andra ska tro på en. Ja, precis så tycker jag att det ska vara. Och så är det säkert i alla andra hem men inte i det här hemmet. Här är det ingen som tror på mig.


Jag visade tillochmed matte vad som var fel.



- Titta matte, TITTA vad som hänt!


Då suckade hon bara och sa:

- Men Sture då, inte nu igen, gräset växer ju aldrig när du gör så här hela tiden!

Vaddå JAG? Jag har inte sagt att det var jag. Och det spelar liksom inte någon roll om det var jag eller inte. Jag sa aldrig att det var jag och då tycker jag inte att matte ska anta att det är jag som gjort det. Det hade väl lika väl kunnat vara husse som gjort det, ja även om han inte var hemma just då så kanske han HADE varit hemma i två minuter och vält ner gräset och sedan snabbt som ögat sprungit tillbaka till jobb. Visst kunde det vara så? Men inte för matte inte. Alltid Stures fel, skyll på lilla Sture, det var säkert Sture, alltid, ALLTID Stures fel!!!

Jag sprang tillochmed fram till fönstret och sa att den som gjort det kanske försvunnit den vägen men hon bara suckade.



Hon litar helt enkelt inte på mig.

torsdag 29 maj 2008

Att skrämmas lite...

Det finns hur mänga sätt att skrämmas på som helst men idag tänkte jag visa hur man kan skrämmas sådär lagom, utan att ge en hjärtattack eller fyra.

Att bara skrämmas lite men ändå skrämmas, precis som insekter skrämmer människor.

Det betyder att du måste göra dig nästan osynlig och så hoppsan är du där och hej hopp så är du borta igen. Den du skrämde blev rädd men förstod först inte vad det var.







onsdag 28 maj 2008

Det vet jag ingenting om


Jaaaaag??? Nej, det ser inte alls ut som jag. Kan vara vilken katt som helst. Jag tycker faktiskt inte alls att det ser ut som en katt, mer som en myrslok eller en sån där panda men det är ABSOLUT INTE JAG. Nej, jag sov då så jag vet ingenting!

tisdag 27 maj 2008

Hur jag gör

Har har fått flera förfrågningar på hur jag gör. Det är inte så himla svårt faktiskt. Jag ska försöka sätta upp några steg så du kan testa själv. Du inser snart att det inte alls är särskilt svårt.






















1. Var ensam!

Jag tror att detta är det viktigaste steget med tanke på eventuell hämd från människorna du bor med. Du har säkert, precis som jag, gjort allt för att störa dem när de sitter vid datorn. Jag brukar vandra omkring deras fötter och låtsas vara i mina egna tankar och när de minst anar det så gör jag ett jättehopp och landar mitt på tangentbordet och har jag riktig tur så lyckas jag stänga av datorn.
Så, se till att du är ensam så att det inte kommer en stor människa och hoppar på tangentbordet!


2. Meditera!

Hey, om du är katt är det just det du är född till att göra! Meditera, töm tankarna och vips, så lovar jag att du vet vad du ska skriva. Försök bara att inte somna.


3. Memorera tangentbordet!

Kolla var alla bokstäver ligger redan innan så kan du titta på annat medans du skriver. Jättebra om det skulle komma in någon människa medan du håller på.

Då säger du bara:

- Nääeej, jag gör ingenting här, kolla den flugan i taket, den ser god ut. Jag masserar tassarna på tangentbordet, vad trodde du att jag gjorde? Skriver, nej jag kan väl inte skriva, jag är ju katt, jag vet väl ingenting annat än mat, leka, sova. Hur är läget annars då?

De anar ingenting!

4. Börja trampa!


5. Vila dig!




Det är sövande med värmen från datorn och kroppen arbetar hårt i skrivandets hetta. Ta det lugnt och vila ofta.













Lycka till!



















Jag tycker att ni ska gå in på den här länken till min mammas blogg: izzypizzy.blogg.se och titta på hur vacker hon är. Där finns en massa kul att läsa och idag visar hon bilder på mig.
Min lillebror är till salu, det står om honom i mammas blogg. Leta efter Kinesen så får ni se hur lika vi är.




måndag 26 maj 2008

Idag regnar det
















Det är en sådan dag man bara vill krypa ner under täcket och gömma sig. Det är precis vad jag har gjort idag. Var uppe ett tag i morse men blev så sur på vädret och matte att jag gick och la mig igen.

Varför jag blev sur på matte? Jo, för att jag brukar få godis när jag kissat på min låda men nu får jag ingenting utom det där specialfodret. Grrrrrrrrrrrr! Jag var ju jätteduktig och gick ut och berättade för henne men hon skulle bara klappa och ”duttengubba” mig.

- Låt mig vara, jag vill inte, jag vill ha godis, JAG VILL HA RIKTIG MAT!

Hon gav sig inte så då gick jag i protest och åt riktigt mycket av det där fodret (jag var väldigt hungrig ) och knaprade så argt på det att grannarna säkert trodde vi höll på att riva väggarna. Sen klampade jag (jo, katter kan klampa!) in i sovrummet och kröp ner i mattes säng och där har jag varit hela dagen. Ibland har jag bara låtsats sova för jag behövde vara ifred och tänka.


När jag vaknade och husse kom hem så satte de sig och åt chips som var kvar från den där festen de hade. Jag låtsades först inte vara intresserad men sen kunde jag inte hålla mig och smög mig fram till skålen och försökte försiktigt ta ett men det såg de genast. FY, vad orättvist! JAG TYCKER att DE är för tjocka för att äta chips och jag tror inte alls att jag blir sjuk av det. Om de bara låtit mig äta lite så skulle de få se att jag inte alls blir sjuk. Jag åt ju chips igår och jag är inte sjukare idag för det!


Jag är inte arg på matte längre men det är klart man blir ledsen när det inte är samma regler för alla. Hur glada tror de att de hade varit om de BARA skulle äta havregryn kanske!?
Det är inte bara när det regnar som jag gömmer mig under täcket. Det är faktiskt en konst att kunna gömma sig.


Här är några tips på ställen och sätt att gömma sig på:



























. .














söndag 25 maj 2008

Det är synd om mig!
















Jag har haft så mycket att göra de senaste dagarna. I fredags var jag hos veterinären. Jag fick urinvägsinfektion för ett tag sedan. Det är hemskt att ha. Men det värsta var nog att husse och matte inte förstod mig. Jag berättade för dem hur ont det gjorde och bad dem om hjälp men de lyssnade inte. Då började jag kissa på andra ställen än i min låda så de verkligen skulle förstå att jag hade problem men då fick jag utskällningar. Ja, det låter som att husse och matte är rätt korkade människor men även om jag inte skulle kalla dem smarta så kan jag förstå att de inte vet allting om katter, de har ju aldrig haft katt innan de träffade mig. De suckade över mig och sa att det var dags för kastrering och att jag visade alla tecken, att jag var uppe och skrek på nätterna och märkte revir här och där och suck och stön och lite till... Jo, jag vet, det låter som att de faktiskt är korkade.
Tid bestämdes för kastrering och jag började smått hata dem. Dagen innan kastreringen läste matte något om att när katter märker revir så kissar de inte på vanligt vis och då började hon fundera över om det kanske var urinvägsinfektion som var orsaken till mitt beteende. Åhhh, om de bara lyssnat på mig från början!
Hos veterinären sövde de mig för att ta prover. Hoppas ni aldrig behöver vara med om detsamma. När jag vaknade och fick komma hem var jag alldeles yr och kunde inte gå ordentligt och jag kräktes flera gånger till jag somnade.





Sen kissade jag på mig ett par gånger och när jag steg upp för att äta lite upptäckte matte att jag var genomblöt av kiss, så inte nog med allt jag varit med om den dagen, matte tog och duschade mig också. Ja, det var riktigt, riktigt synd om mig!





Jag fick medicin som jag åt några dagar men sen kunde veterinären se på mitt urinprov att medicinen inte tagit och då var jag tvungen att åka till veterinären och sövas ner för provtagning, röntgen och urinprov igen. Samma hemska uppvaknande.
De gjorde en odling på mitt urinprov som visade att jag nästan var frisk, så jag behövde inte äta mer medicin. Jag mådde mycket bättre, det gjorde inte alls ont när kissade men varken jag eller någon annan vet vad det berodde på.






Ja, det var några veckor sedan, men nu är det tillbaka. Det gör inte lika ont men det känns och jag vill ju vara frisk så i fredags var vi hos veterinären igen.
Det var en annan veterinär den här gången och hon sövde mig inte. Hon sa att det kunde ha något med njurarna att göra men visste inte. Jag fick ingen medicin men istället ska jag äta specialfoder i en månad för att se hur det går. Ja, nu förstår ni ännu mer varför det är så himla synd om mig – jag får inte äta något annat än specialfodret, på en heeel månad! Jag blir galen! Kött, kött, kött, kött, kött, kött...det enda jag tänker på är att sätta tänderna i... Åhhhhhhh, stackars, stackars mig!

Nej, jag blev aldrig kastrerad.





I går städade matte och husse hela dagen, mer än de brukar göra. Sen skulle vi plötsligt på besök till mormor . Jag stannade kvar hos mormor till idag.
Det är kul med mormor. Hon lägger sig ner på golvet och leker med min boll och jag sitter en bit bort och tittar på henne och skrattar för hon är så rolig. Sen tar hon bollen och kastar iväg den och tror att jag ska hämta den men jag tycker det är mycket roligare att titta på när hon hämtar den och leker med den.
Det enda jobbiga med att vara hos mormor är att man aldrig får vara ifred när man går på upptäcksfärd. Det är som att hon inte kan gå på sin egen upptäcksfärd utan måste leka följa John med mig.

- Var är du Sture? Vad gör du nu? Sture! Sture! Sture!

Jag fick gå själv ute på mormors balkong, det var spännande. Hemma måste jag antingen bli upplyft eller ha koppel på mig.





Idag kom jag hem igen. Det är konstigt med de här människorna. De spenderade hela dagen igår med att städa och göra fint men när jag kom hem idag vad det stökigare än innan de städade. De skyllde på att de hade haft fest men jag förstår inte varför de städar när de ändå måste städa igen efteråt. Men vet ni vad – jag hittade ett chips under soffan!


Mamma! Här kommer en stor kram fån din Sture!
.

torsdag 22 maj 2008

Jobbigt men spännande

Visst var det jobbigt att helt plötsligt ha ett nytt hem och inte veta om man någonsin får se sina syskon eller sin mamma mer. Mest av allt saknade jag nog min förra matte, jag brukade följa henne vart hon än gick. Nu skulle jag lära mig att älska de nya människorna. Samtidigt var det spännande med allt det nya. Det fanns miljoner nya ställen att kolla upp och eftersom jag inte visste om min husse och matte kände till dem så visade jag dem allt jag hittade.

- Husse! Husse! HUSSE KOM, titta vad jag hittat! Man kan gå igenom det, prova!Snälla,prova då! Är du för tjock? Ok då, jag ska hitta ett annat ställe som du kan gå igenom. Titta här borta, här kan du nog krypa under! Matte, kolla den hääär, den var stor. Tror du man kan se ända till Paris om man klättrar upp på den?

En dag hittade jag ett superbra gömställe. Jag hörde länge hur de letade och kallade på mig men jag sa inte ett knyst, satt bara och fnissade för mig själv. Till slut hörde jag husses röst säga:

- Här kan han väl ändå inte vara...

Så drog han ut lådan i kommoden i badrummet och där satt jag. Det var jättefiffigt, jag klättrade upp på rören bakom kommoden och så hoppade jag ner i översta lådan.






Jag försökte gömma mig där igen men de kom ganska snabbt på var jag var. Det skulle vara kul att gömma sig där nu, när det har gått så lång tid och de har glömt bort det men tyvärr, jag har blivit för stor.


De är bra på att leka med mig. Jag gillar bollar och ihopskrynklade melittapåsar. Ett tag brukade vi leka med en liten råtta i snöre men varje gång jag trodde att jag dödat den så levde den plötsligt igen och det skrämmer mig .


















Husse och matte har köpt fler leksaksdjur i snöre men de är riktigt otäcka så när de tas fram springer jag och gömmer mig.



Jag fick en lurvig rattmuff av mormor för hon trodde att jag skulle tycka den var mysig att sova bredvid men den påminde mig om en jätteråtta så den brottade jag ner och bet ihjäl och den har inte börjat leva igen sådär hur som helst.

onsdag 21 maj 2008

Här kommer jag!

Hej!

Jag heter Sture och är lite mer än ett år nu. Tänkte börja berätta lite om mig när jag var liten så att ni inte tror att jag föddes och så tjoff var jag ett år.

Jag var tolv veckor när Husse och Matte hämtade mig från min uppfödare där jag växt upp med min mamma, min bror och min syster. Vi åkte bil i många timmar för att komma till det jag nu kallar hem. Att åka bil är inte kul. Den första timmen skrek jag efter mamma, jag ville tillbaka till värmen men det förstod ju inte min nya Matte och Husse. Sen skrek jag ett par timmar till för att de skulle släppa ut mig ur den hemska bilen men då stannade de bilen på en rastplats och tyckte att jag skulle gå omkring i ett löjligt koppel, precis som om jag inte kan gå själv. Till slut somnade jag och vet inte hur länge vi åkte till vi äntligen kom hem.