söndag 25 maj 2008

Det är synd om mig!
















Jag har haft så mycket att göra de senaste dagarna. I fredags var jag hos veterinären. Jag fick urinvägsinfektion för ett tag sedan. Det är hemskt att ha. Men det värsta var nog att husse och matte inte förstod mig. Jag berättade för dem hur ont det gjorde och bad dem om hjälp men de lyssnade inte. Då började jag kissa på andra ställen än i min låda så de verkligen skulle förstå att jag hade problem men då fick jag utskällningar. Ja, det låter som att husse och matte är rätt korkade människor men även om jag inte skulle kalla dem smarta så kan jag förstå att de inte vet allting om katter, de har ju aldrig haft katt innan de träffade mig. De suckade över mig och sa att det var dags för kastrering och att jag visade alla tecken, att jag var uppe och skrek på nätterna och märkte revir här och där och suck och stön och lite till... Jo, jag vet, det låter som att de faktiskt är korkade.
Tid bestämdes för kastrering och jag började smått hata dem. Dagen innan kastreringen läste matte något om att när katter märker revir så kissar de inte på vanligt vis och då började hon fundera över om det kanske var urinvägsinfektion som var orsaken till mitt beteende. Åhhh, om de bara lyssnat på mig från början!
Hos veterinären sövde de mig för att ta prover. Hoppas ni aldrig behöver vara med om detsamma. När jag vaknade och fick komma hem var jag alldeles yr och kunde inte gå ordentligt och jag kräktes flera gånger till jag somnade.





Sen kissade jag på mig ett par gånger och när jag steg upp för att äta lite upptäckte matte att jag var genomblöt av kiss, så inte nog med allt jag varit med om den dagen, matte tog och duschade mig också. Ja, det var riktigt, riktigt synd om mig!





Jag fick medicin som jag åt några dagar men sen kunde veterinären se på mitt urinprov att medicinen inte tagit och då var jag tvungen att åka till veterinären och sövas ner för provtagning, röntgen och urinprov igen. Samma hemska uppvaknande.
De gjorde en odling på mitt urinprov som visade att jag nästan var frisk, så jag behövde inte äta mer medicin. Jag mådde mycket bättre, det gjorde inte alls ont när kissade men varken jag eller någon annan vet vad det berodde på.






Ja, det var några veckor sedan, men nu är det tillbaka. Det gör inte lika ont men det känns och jag vill ju vara frisk så i fredags var vi hos veterinären igen.
Det var en annan veterinär den här gången och hon sövde mig inte. Hon sa att det kunde ha något med njurarna att göra men visste inte. Jag fick ingen medicin men istället ska jag äta specialfoder i en månad för att se hur det går. Ja, nu förstår ni ännu mer varför det är så himla synd om mig – jag får inte äta något annat än specialfodret, på en heeel månad! Jag blir galen! Kött, kött, kött, kött, kött, kött...det enda jag tänker på är att sätta tänderna i... Åhhhhhhh, stackars, stackars mig!

Nej, jag blev aldrig kastrerad.





I går städade matte och husse hela dagen, mer än de brukar göra. Sen skulle vi plötsligt på besök till mormor . Jag stannade kvar hos mormor till idag.
Det är kul med mormor. Hon lägger sig ner på golvet och leker med min boll och jag sitter en bit bort och tittar på henne och skrattar för hon är så rolig. Sen tar hon bollen och kastar iväg den och tror att jag ska hämta den men jag tycker det är mycket roligare att titta på när hon hämtar den och leker med den.
Det enda jobbiga med att vara hos mormor är att man aldrig får vara ifred när man går på upptäcksfärd. Det är som att hon inte kan gå på sin egen upptäcksfärd utan måste leka följa John med mig.

- Var är du Sture? Vad gör du nu? Sture! Sture! Sture!

Jag fick gå själv ute på mormors balkong, det var spännande. Hemma måste jag antingen bli upplyft eller ha koppel på mig.





Idag kom jag hem igen. Det är konstigt med de här människorna. De spenderade hela dagen igår med att städa och göra fint men när jag kom hem idag vad det stökigare än innan de städade. De skyllde på att de hade haft fest men jag förstår inte varför de städar när de ändå måste städa igen efteråt. Men vet ni vad – jag hittade ett chips under soffan!


Mamma! Här kommer en stor kram fån din Sture!
.

2 kommentarer:

Lilla Eken sa...

Åh neeeej... inte DEN blicken... aj vad det skär i hjärtat och vad den fortfarande är välbekant, trots alla månader som gått sedan han flyttade.
Pussunge och klump-pojke...
Mamma Iz hälsar förstås hon också. Men kastrerad som hon är tänker hon mer på mat än på sina barn dessa dagar... ;-)
Vi håller våra tummar att det snart blir bra med kissandet.
I.

Sture sa...

Åhhh, TACK! Vad glad jag blir att höra från er, tänker på er ofta. Många pussar till er!